Copycats

Bland det fånigaste som finns är brats. Det allra fånigaste finns är wannabees i billiga solglasögon. Dessa as försöker sälja in att de har pengar, pondus och inflytande. De är “top notch”. I sin egen värld. Men för fan, billiga brillor?  Glasögonen avslöjar människan bakom. Inte nog med det, det är motsägelsefullt. Men mest fånigt. Solglasögonens primära uppgift, att skydda ögonen från sol, uppfylls. Men inte nog med det, de används inomhus. Det är ju ballt att göra det. Så att alla kan se (inte  i ögonen ha ha) “stekarna”. Självklart är mina solglasögon av ett bättre märke.

Working On The Highway

Vilken jävla kväll det blev. Vilken värme, vilket sällskap. Magic. Alla superlativ i världen kan inte göra mina känslor rättvisa.

Och så avslutningen, vilken avslutning på en redan klassisk kväll.

Bruce intar Göteborg!

Avd: När ett klipp säger mer än tusen ord.

Du

Du tror att du är självständig och stark och att ditt beteende bevisar det, men du är bara svag och irriterande.

Du omger dig med människor som inte förstår detta och det är därför som du aldrig kommer att ha en enda vän som är intressant, intelligent eller djup.

Du är under medioker.

Du var inte den största fisken i din lilla norrländska damm, som du tror, du var inte ens näst störst. Du var bara mest högljudd och nu kommer du att bli uppäten ute i havet.

Jag samtidigt föraktar dig och tycker synd om dig.

Mest är du bara ett slöseri med plats och luft.

Du tror att självrespekt innebär att inte respektera andra och det är därför som du aldrig kommer att ha en meningsfull relation med en annan människa.

Du är 21 men har ännu inte börjat tänka på den nivå jag gjorde eller inse vad jag insåg när jag var bara 12.

Du har missförstått livet helt.

Du har falska inkorrekta mål och misslyckas dessutom med att uppnå dem.

Du tror att Guns’n'Roses uppfann Rock’n'Roll.

Du kallar dig för feminist men du vet inte ens vad det innebär och det är därför som du alltid kommer att bli avskydd av män med vett och av kvinnor med värdighet.

Viva la Vida!

Bra musik bringar stabilitet till själen, sägs det. Och visst är det så, även om jag är tämligen övertygad om att man bör lyssna på en viss genre av musik för att till fullo njuta. Precis som det kräver en bra årgång av ett vin för att njuta tillräckligt. Inte för att jag vet någonting om det. Coldplay är ett band jag slentrianmässigt valt bort, för kommersiellt, för många obildade tycker om dem, för mycket pojkband. Trodde jag. Fram tills jag hörde “Viva la Vida”, jag har inte hört en lika bra låt sedan jag hörde “Neighborhood #1 (Tunnels)” av Arcade Fire 2005.

Idag har jag sett två filmer, den första var Remember the titans. Trots att den till sista bildruta är fylld med högtravande tal , och allting därtill, är det en film jag alltid mår bra utav att se, en film jag gärna återvänder till, filmen som öppnade upp ögonen för Temptations. När jag var femton var det en favorit, antar att det hör ihop med att jag, som alla andra femtonåringar, inte visste bättre. Det gör den inte idag, men sedan kanske man inte ska ta filmen på för stort allvar heller. Om inget annat kul att se en ung Hayden Panettiere.

Släktträff

Det här skulle (nästan) kunna vara en släktträff;

Att se det här är ungefär som att komma på morsan och farsan mitt i

Återigen dags att bege sig in i Sopranos sfären.

Mörkt blå, nästan svart.

18 juni 2008 går till historien som en ytterst misslyckad dag. När Sverige förlorar blir jag inte bara rosenrasande, varje gång Sverige förlorar och jag ser på matchen med far hamnar vi i luven på varandra. Det bottnar i att båda är besvikna och han håller det inom sig medan jag inte till fullo lyckas med det, om ens något. Att enskilt skuldbelägga någon spelare är sällan korrekt, men just idag vilar debaclet i alla fall litet på Petter Hansson, som förutom att gå bort sig mot Villa, även gick bort sig vid 1-0.

Gud vad befriande det måste vara att vara ointresserad av fotboll. Att slippa uppleva denna känsla av tomhet och aggression. Samtidigt är det ännu tråkigare att inte få känna kollektiv glädje vid vinst. När Du gamla du fria ljöd var jag väldigt nervös och i ett par sekunder kändes det naturligt att be till gud. Det är första gången jag gör det och konsekvensen är tydlig. Förlust. Rättvis också bör tilläggas. Ytterligare ett bevis på att det inte existerar någon gud eller att han väljer att tillfredställa landet där flest tillber honom, vilket är en utomordentligt ojuste metod eftersom det bor typ tio gånger så mycket folk där som här. Ännu ett bevis på att ateism är den rätta stigen att vandra.

Heja Kroatien!

Godnatt ärade kamrat

Uppskattningsvis två sekunder efter att David Villa hånfullt enkelt rullat in 1-2 flög min kamrat och själfrände som jag döpt till Fellini (nej, det har jag inte) in i väggen. Min ärade laptop som bar på alla mina analyser och recensioner skrivna från hösten 07 fram tills idag. Som den svaga karaktär jag är, fick drifterna fritt spelrum och konklusionen är en trasig laptop. I vilket fall som helst startar den inte nu.

Det är ditt fel, Petter Hansson.

Money money money, must be funny..

Vare sig säker på stavning av pengar på engelska eller titeln på Abbas låt. Tämligen övertygad om att jag har rätt i båda fallen. Det är inte ofta jag är fullkomligt bankrutt, men det är jag nu. Konsumtionsbegäret är stort, åtta Pedro Almodóvar-filmer väntar på att få en ny ägare. Mig. Förvisso är det inte pengar som saknas utan vi har att göra med en pånyttfödd Dave som tänker först, agerar efteråt, drifterna får inte fritt spelrum. Enligt Freud styrs vi av två drifter, den sexuella och den aggresiva. Vilket av dessa två filmkonsumtion petas in i är änna oklart. Kanske har jag kommit till insikt, alla år av klagomål över att konsumtionen tagit över mitt liv, kanske har jag inte alls kommit till insikt. Eventuellt vill jag inte ha filmerna. Måhända är det så, även om jag känner motsatt.

Törhända (mysigt ord förövrigt) att förnuftet vinner över begäret. Men det känns verkligen inte bra.

Dags att lära sig franska

Jag älskar min spontanitet, verkligen. Snackade med en polare från fiskstaden om att hitta på någo. Han tar tåget upp till mig i Stockholm hade säkerligen blivit roligt men båda tyckte väl att det var lite bäl basic. Således lät en Tallinn-kryssning plus ett par dagars boende bättre. Jag vet vad ni tänker, som jag tänkte, att Estland är ett u-land där invånarna trängs utanför alkoholaffärerna i ett nedgånget industrisamhälle. Så är det säkerligen utanför citykärnan, centrala Tallinn erbjuder mycket mer, flertalet vackra skyskrapor, strippklubbar lite här och var, om man söker den njutningen, en väldigt vacker gammal del där Beerhouse ligger. I alla fall gav min resa dokumentär-resa mersmak och jag besöker gärna Tallinn igen. Speciellt som vi träffade söta flickor där sist, varav den ena har jag på min msn.

Men även det lät lite väl futtigt, så vafan tänkte vi. Vi åker till någon huvudstad, Milano, Paris eller Amsterdam. Det är ju ändå så billigt. Och en halvtimme senare var resan bokad till Paris. Flyget kostar faktiskt noll kronor veckan vi åker, däremot tillkommer skatt och annat skit. Det blir andra gången jag reser ensam till en världsmetropol och det är eggande, inbjudande och väldigt säkert, jävligt kul!