Bi- och homosexuella mår sämre än heterosexuella.

Nu har det kommit fram, homo- och bisexuella mår sämre än oss heterosexuella (för mer information, läs dagens Metro och/eller Stockholm City). I alla fall bland tonåringarna. Jag är inte förvånad. Det är mode att titulera sig som homo- och bisexuell. Speciellt bland tjejer. Främst goth, emo och annat pack innehar flat- och bög epitetet, och dessa människor mår ju inte bra. Det vet ju… alla? Lixom att måla sig svart i ansiktet för att vara alternativ och få uppmärksamhet är inte tillräckligt, utan man måste krydda till det. Paradoxalt mår man sämre. Är bi- och homosexuella svagare människor?, är det en tillfällighet? Eller vad fan beror det på…

Första veckan snart slut

Att börja skolan igen har varit rätt kul. Redan dag två nosade vi på neorealismen och vi såg Vittorio de Sicas ”Cykeltjuven”. En utmärkande film för epoken. Ganska banal, ganska rolig, och ganska så bra. Hade gärna analyserat något annat.

Annars har jag levt som en nomad. Flyttat runt bland diverse temporära boenden. Det är mindre trevligt men en bra anledning till att käka skräpmat. Kan inte riktigt avgöra om det är stress eller ej -men jag äter en portion mat per dag, och blir knappt sugen. Ultimata bantningknepet? Det trodde jag. Kruxet är ju det att om man inte äter sväller magen ut. Mindre mat, större mage. Makes no sense. Jag kanske inbillar mig.

Imorgon är det hemfärd, det ska bli jäävligt nice.

Prettos

Jag sluter ögonen
i mörkret se jag
rodan rimbaud
i mörkret sväljer jag
ensamhetens
svepning
kråka  här är jag
korp   här är jag

Om man frågade upphovsmannen vad dikten betydde skulle man troligen få en föraktfull blick till svar. En besvärad tystnad skulle sprida sig bland de övriga närvarande. Det faktum att poeten i fråga troligen inte hade kunnat redogöra för någon som helst uppbyggnad i sitt verk skulle inte ha ansetts vara viktigt. Om man pressade honom eller henne skulle vederbörande säga att det inte fanns någon uppbyggnad, bara ett enda stort sprut av känslor: först finns det ett berg, sen finns det inte, sen finns det. Och om dikten som följd av detta är ett hafsverk, baserad på antagandet att ett så alldagligt ord som ensamhet betyder samma sak för alla – hey man, än sen, låt oss lämna det där omoderna skitsnacket bakom oss och bara digga djupet.

Jag hatar det, jävla pretto bögar. Terry Zwigoffs ”Art school confidential” är en bra film i ämnet. Karakteriseringen av alla prettos är sylvass och rätt underhållande. Inom film utmärker sig denna skara människor också, en del anser att vin och film hör ihop, att man per automatik hatar (ogillar i alla fall) kommersiell film och hyllar smal film, just för att den är smal. Det är bara töntigt.