Första pressvisningen

Pressvisning på Rigoletto. Jag såg svenska ”Järnets Änglar”, som var katastrofalt dålig. Filmen består av massa schablonkaraktärer, banal dialog och historian är som bäst medioker. Målet har alltid varit att någon gång nå ut till en bredare publik och att få gå på pressvisning. Två av två delmål i livet är uppfyllda, ett par andra – att lära mig tvätta och laga mat – är ännu ej uppfyllda. I sinom tid, i sinom tid.

Fyfan för Babben

Hennes jävla show är fan det sämsta av det sämsta.. Lika intressant som Nattliv på Tv4.

Du lär ha ett kök som ser ut som ett DJ-bås

Skämten ligger på den här nivån. Koks-Tinas recept till gott skratt är att dra paralleller mellan räkor och dejting. Och sen Babbens kläder, en lila skjorta och slips. AVGÅ!

Fredrik och Filips nya serie!

Filip och Fredriks nya serie Myggan var med svenska mått mätt en ny fräsch fläkt. Vet inte riktigt om jag tycker att det var speciellt roligt. Om Myggan är en pigg uppstickare är Prison Break raka motsatsen. Jag vet inte om det var meningen att man skulle skratta i början när voice-över rösten  beskriver fängelset Michael är på. Ett fängelse så rått och brutalt att myndigheterna intar en passiv roll kändes otroligt krystat. Ändå tittar jag på skiten. Det är något fel på mig

Den svenska Guldåldern

Visste Du att svensk film en gång var stilbildande inom film? Inte så värst många gör det. Du kanske tror att jag menar Bergmans samlade alster. Icke sa nicke. Den svenska guldåldern inom film var under stumfilmsperioden. Svenska pionjärer som Charles Magnusson, Mauritz Stiller och Victor Sjöström för att nämna ett par var top notch. En film som Citizen Kane som gått till eftervärlden för att vara stilbildande med djupfokus och andra tekniska finesser är en stor lögn.

I filmen Havsgamar från 1916 i regi av Victor Sjöström användes djupfokus. Som förövrigt är en bluff, ett montage.  Om ett hundra år när vi kollar tillbaka på epoken 1990-2010 tal, vad tror Du att epoken kommer kallas? Beck-åldern? Eller kommer epoken att gå till historien som den epok där svensk film sålde i väg sin själ för lite Beck-film?

Udda utekväll

Förfest -> pub vid mariatorget -> hooka upp med en look a like ur klassen som har samma namn (hon är norska också, btw) -> lyssna på 200 anekdoter ur hennes liv, dricka vin, filosofera -> övergiven -> reunion -> mongolidkompisar till look a liken lackar på mitt vin-sniffande och jag och vän reduceras till bögar, tjaffs -> vi kör vidare, han är dyngrak fransman som i alkoholdimman förlorat sin engelska och bara babblar på franska. Jag kontrar med de arabiska fraser jag kan. Ömsom kallad för Federico Fellini, ömsom kallad för Jean-Luc Godard (för er som inte vet, typ två asstora filmgenin, även om Fellini kan diskuteras). Ingen fattar någonting. Vilket är komiskt -> Hem. Fel buss. Hamnar på E4an vid Södermalm, tror jag -> går, går, går. -> Mcdonalds, någonstans. God jävla iskall burgare. -> tunnelbana till skolan. Här är jag nu. Nu ska jag sova, godnatt.

Bruce Springsteen i Globen 10 december!

Att se Bruce är magnifikt, episkt och fullständigt awesome. Att se Bruce tillsammans med E street band är fucking awesome. Det har, för mig, varit en dröm att någon gång i livet se Big man och Little Steve. Gåshuden letar sig ned på ryggen. Ny skiva i oktober, men redan nu går det att njuta av singeln ”Radio nowhere”. Big mans saxsolo i mitten av låten är grymt.