Såg på kanadensiska indiepärlan C.R.A.Z.Y precis och kom att tänka på en rolig grej. Filmen handlar om en tonårings kamp för att finna sin egen röst (komma ut ur garderoben) och finna inre harmoni. I alla fall åker han till Jerusalem för att för första gången gå ut på gaybar. Väl där blir han uppraggad och det fick mig att fundera över huruvida en kille, något äldre än mig, troligen försökte stöta på mig i Dubai. Först nu har jag gått igenom händelseförloppet och det var troligen så. Jag ligger 30 meter ut i vattnet, han simmar ut och börjar tala med mig. Minns inte riktigt vad vi talade om, han frågade mig en massa saker, vart jag var ifrån och hur länge jag planerade att spendera i Dubai. Sedan sa han alltid badade vid Jumeriah Beachen, samma ställe varje fredag och tyckte att jag också borde göra det. Då tyckte jag att han var en jävla schysst person. Förmodligen inte, damn.
Eurovision song contest är som ett varinfekterat sår, äckligt och fult. Ingenting man gärna vidrör. Inte ofta, oavsett nisch, dåliga artister får så mycket uppmärksamhet. En låt har varit bra, Sebastian Telliers Daft Punk influerade (producerade) låt. Men bra musik går aldrig hem, han ligger just nu bakom en 75 årig rappare, nån ful turk och ett par lettiska sjörövare. Vilket jävla skämt. Och så detta kissass, alla dessa grogghaggor måste uttrycka sina komlimanger för ett VÄL genomfört program. Så otroligt jävla torrt och uttjatat. Och som vanligt kommer vi att placera oss topp 2 enligt ”säkra källor” på Expressen. Just nu ligger Charlotte trea från slutet, jag hoppas att vi kommer sist och bojkottar skiten!
Jag har alltid första dagen ångest när jag börjar jobba. Klockan kvart över sju kommer jag till insikt med hur jävla långt kvar det är till dagens slut. Jag vill hem, tänker på svepskäl för att få åka hem. Första dagen är alltid en lång evighet. Alltid varit så, det kommer förmodligen att förbli så. Efter dag ett pinnar det på. Musik är lösningen på problemet.
Jag förstår verkligen inte varför folk har personliga meddelanden på msn i stil med ”rött vin och ostron ikväll”. Deras liv måste vara inrutade, sterila och hopplöst tråkiga. Bryr sig någon? Och i så fall; Bryr sig personen på riktigt?
***
Jag förstår verkligen inte varför Bo Widerbergs mästerverk Elvira Madigan bara går att köpa som import-dvd.
***
Jag förstår verkligen inte vad fan i helvete linjedomaren i matchen Manchester United Chelsea gick på.
***
Jag förstår verkligen inte varför jag skriver det här inlägget.
Zlatan i all ära, äras när han äras bör, som idag, men tårarna kom inte när Rocchi blåste av matchen, utan bilderna på grande Javier Zanetti El Tractor stannade kvar på planen tillsammans med flera hundra galna fans runtomkring sig. Så otroligt jävla viktig, en sådan ledarfigur, viker aldrig ner sig, presterar match efter match. Javier Zanetti är, och kommer alltid vara, min favorit i Inter. Dagen kryddades ytterligare när det stod klart att La Viola vann och förpassade Milan till UEFA-cupen där de ställs mot storlag som Portsmouth…
Idag släpptes trailern till Star Wars: Clone Wars, en animerad serie som utspelar sig mellan episod tre och fyra. Kan bli hur bra som helst, döma av trailern.
***
Sommarväder ett minne blott, ty vårvädret är tillbaka.
***
The Bridal shop är hysteriskt bra.
***
Jag läste Linda Skugges blogg i gymnasiet. Hon är en härlig kvinna
***
Jag stör mig något enormt på bimbo-blondiner vars felstavade personliga meddelanden på MSN får de att framstå som konstnärliga.
***
Tre inlägg på tre dagar. Det var inte igår direkt.
2-2 på Meazza mot Siena, F-U-C-K-I-N-G Siena. Ett jävla brödgäng som ska dängas tio av tio gånger. När vi förpassades ut ur Champions League har ligan alltid funntis som trygghet, att vinna scudetton är ett kvitto på en någorlunda lyckad säsong. Men inte ens ligan som var så säker ett par månader tillbaks är säker. Vinst borta mot ett Parma med kniven mot strupen är inte fullt lika enkelt som man kanske tror. Som en mörk jävla avgrund.
Jag önskar att jag hade kunnat berätta vilken succé det blev. Men icke. Tidigare år har maratonet varit välbesökt – upp emot 40 personer som bäst och snittet kring 20. Har ingen vidare koll på hur välplanerat det varit tidigare år, men jag misstänker att man i god tid planerat och fördelat arbetsuppgifter. Någon ansvarar för beställningen av pizza, kontakten med pizzerian. Någon sköter kassan, ett par andra bakar körsbärspaj. Allt förhandsarbete, med facit i hand, var tämligen överflödigt.. Förutom åtta (av tolv) ur vår klass mäktade hela 5-6 personer dyka upp, varav två bor på skolan. När sista episoden rullade var ingen utomstående kvar, inte ens alla ur klassen.
Personligen blev maratonet ganska uddlöst. Jag såg piloten och en tredjedel av andra episoden. Sedan smög jag och min vapendragare Keoma ner till närmsta restaurang för en öl. Ölen måste varit spetsad, för 22.30 somnade jag. Det var det maratonet. Till ljuspunkterna hör väl att vi trodde (eller i alla fall jag försökte) oss se ett UFO i luften. Inget UFO men en ICA-kasse i alla fall.
När du kommer på dig själv med att inte vara anfådd efter att ha sprungit 150 meter och ytterligare 100 meter senare kollapsar… Ja då är det dags att se över konditionen och, eventuellt, göra något åt saken.
