American Shit

Okej, såhär: jag trodde inte att American Reunion skulle vara något mästerverk. Med de askgrå molnen sköljde också en våg av tristess in och rammade mig fullständigt. Resultatet – konsekvensen snarare – talar sitt tydliga språk. Jag gick ensam och såg denna jävla smörja.
Jag hade väl en enda tanke egentligen, 90 minuter nostalgi. Jag hade också fått för mig att manusförfattarna till Superbad var involverade. Tänk så jäkla illa det gå när en erinran om att ha läst något på Flashback får stå som sanningsplank. Jag hade således en förväntan om någorlunda sofistikerad humor. Humor baserad på pinsamma situationer där identifikationsfaktorn är hög. Jag var övertygad om att filmen riktade sig till oss som avnjöt originalet i tonåren. Mycket vatten har runnit under broarna sedan 1999. Smartphones och ADSL fanns inte (det sistnämnda må ha existerat, men fanns knappast i gemenes hem) och sättet man gör komedier har också utvecklats. American Pie var extrem på alla vis, fullproppad med slapstickskämt, världsfrånvänd och vidrig kvinnosyn, och ingen logik eller nyans sv verkligheten. Det går inte att se på originalet idag och ta den på allvar. Det saknas verklighetsförankring, vilket filmer som Superbad och Knocked Up besitter. Att det sedan är proppade med referenser till populärkultur istället för kiss- och bajsskämt är ett plus.

Första scenen säger egentligen allt. Michelle går i i badrummet för att bada. Deras son har gått och lagt sig. Jim börjar porrsurfa med ljudet på, fyller en tubsocka med glidmedel och drar igång. Sonen kommer in, Jim försöker klicka ber fönstret men det går inte. Av någon anledning går han in till badrummet där Michelle tillfredsställer sig.

1) hur kan sonen gå in i ett rum ljudlöst?
2) hur kan han inte direkt se honom? Han äntrar rakt framför honom?
3) varför har han ljudet på? Michelle är fem meter bort.

Med mera…

Jag skriver detta i affekt, så jag är inte riktigt säker på att min poäng går fram. Men dessa ”reality holes”, som jag väljer att kalla dem, förekommer genom hela filmen och behållningen försvinner. Tiden har helt enkelt stått still i American Pie, det är lika dåligt nu som det var förr.

•••

Filmerna kommer dock att gå historien som dem som myntade MILF!

Quantum of Solace sucks

Såg om QoS idag och kom att tänka på en recension jag skrev i affekt på gamla trailerfest (rip). Även om det fanns en del mindre språkliga brister och saker jag enkelt kunnat korrigera står jag fan för varje ord än idag:

Here it goes:

Efter Casino Royale var båda sidor någorlunda överens på en punkt. Varesig du förspråkade filmen eller oppurturnerade dig kunde ni förendas i att att båda tyckte att filmen hade få representativa Bondingredienser. Även om det förekom oneliners var de lätträknade. Sedan råder det delade åsikter om huruvida det var rätt stig att äntra. I Quantum of Solace är oneliners nedskakalade till minimum. Förutom att Daniel Craigs karaktär faktiskt heter James Bond och Judi Denchs M är det få karakteristiska drag representerade. Jag förespråkar ingen tillbakagång till Roger Moore, vars tolkning där oneliners pumpades ut som sperman i horhus, men hey, det är faktiskt James Bond vi ser, inte Jason Bourne.

Quantum of Solace är en katastrof. Efter en lovande inledning, under vilken gåshuden vandrade längs ryggraden blir den, i ett stadigt diminuendo sämre och sämre. På engelskspråkliga forum har filmen beskrivits som komplex och visst finns det ambitioner men när resultatet är ett virrvarv av lösa trådar och nästintill obefintlig handling är det inte längre komplext. Det är bara beklagligt, med tanke på grunden man stod på efter Casino Royale. Mycket möjligt att filmen fungerar som spångbräda inför kommande filmer filmer.

Trots att filmen är betydligt kortare än föregångaren är den tråkig trots att det är mer actionscener än i någon tidigare film. Ofta undrar man om de försökt kompensera bristen på handling med actionsekvenser. Bärande actionscener har jag ingenting emot, pang-pang för sakens skull är däremot billigt. Än värre blir det när actionscenerna ligger på samma nivå som dem i valfritt Michael Bay alster. Trots att man försöker, är det svårt att förstå vad som faktiskt sker, på tio sekunder är det vanligt att det klipps fem gånger. Den enda effekten det skänker förutom förvirring är att man blir sjösjuk.

Med tanke på förväntningar och potential kan Quantum of Solace mycket väl vara årets flopp. Den är bättre än 90-talets Bondfilmer men det är ytterst tveksamt om den kvalar in på en eventuell top10 Hall of Fame Bond-lista.

Filmens vinjett signerad Jack White och Alicia Keys var däremot bra. Alltid något. Men det är ändå ingenting komparativt med Live and Let dies dito.

Wes Anderson

Satt och funderade över min Wes Anderson topplista. Rent spontant – därför ges ingen motivering – tror jag att jag rankar dem såhär just nu.

1) Bottle Rocket
2) Rushmore
3) Darjeeling Limited
4) The Royal Tenenbaums
5) The Life Aquatic
6) The Fantastic Mr. Fox

Det var flera år sedan jag senast såg Royal Tenenbaums och Fantastic Mr. Fox har jag fan bara sett en gång.

•••

Skulle man gå på criterionomslag skulle listan se ut såhär:

1) Life Aquatic
2) Rushmore
3) Royal Tenenbaums (dubbeldisc utgåvan, ej den tråååååkiga singelversionen)
4) Bottle Rocket
5) Darjeeling Limited

Rävfilmen finns ännu ej. Men den lär dyka upp i sinom tid.

•••

Om listan skulle avhandla top5 karaktärer skulle den se ut enligt följande:

1) Royal Tenenbaum
2) Steve Zissou
3) Max Fischer
4) Mr Blume
5) Mr Littlejeans

Splittrat helhetsintryck

Det är soligt ute, men kallt.
Det är vackert ute men mina tankar är mörka.

Utan att försöka frisera verkligheten. Utan att försöka vara poetisk.

Jag sitter och retar upp mig på att en viss person som lånat Amelie från Montmartre av mig ännu ej sett den. Avfärdas filmen som tråkig kommer jag cutta deras tung.

Man ska fan inte hoppas på en vår, en vår som inte kommer visa sig tidigast om två månader. När Gud tänder ljuset och lyser upp världen vacker hoppas jag, men jag vet att det är infantilt att tro på värmen redan nu.

•••

The Descendants , av Alexander Payne var habil och medryckande. Han är sannerligen en av de bättre i Hollywood idag att bygga upp trovärdiga karaktärer, att kunna balansera på linjen till karikatyrer men sedan med en gest, en mening eller handling avvärja. Det fina ligger i det subtila. Vill leva kvar i Matt Kings universum och följa honom post-allt ledsamt som filmen kretsade kring.

Tre D

3D-bio är dyrt. 3D-bio är snyggt, kristallklart. I paritet med Samoas korallrev. Framförallt har 3D-bion givit mig lusten tillbaka att konsumera skräpfilm. Tintin är en ganska bedrövlig film på alla vis, den saknar något så basalt som feeling. Jag känner inte för Tintin. Å andra sidan, kan man invända, är det av mindre betydelse i en äventyrsfilm. Varför bryr sig Tintin egentligen? Borde han inte ha viktigare saker för sig? Som att odla skägg, bli en man, skaffa sig en flickvän och sluta prata med sin hund? Det finns hjälp för honom också. Å andra sidan är det tydligt i vilken form och tidsålder han är stöpt ifrån. Journalistens roll har förändrats. Hur många engagerade journalister finns det som sysslar med riktig journalistik idag? 1/10 verksamma?

Men…
De vackert inlindade landskapen blir med hitech-brillorna på en fantastisk estetisk upplevelse. Utan glasögonen hade jag känt mig blåst på pengarna. Nu blev jag åtminstone visuellt hänförd.

Scre4m

Stor humor, mycket referensdroppning, värdelöst manus, verklighetsfrånvända (är det ens ett ord? För trött för att avgöra) karaktärer som agerar allt annat än rationellt. Scream 4 genomsyras av satir, i likhet med originalet. Det goda överväger det onda. Sammanfattningsvis är jag nöjd. Scream lyckas hålla Dave på nålar, 10 år äldre. Det är något med masken som skrämmer mig än idag. Likaså höga oväntade ljud, det är något jag aldrig växer ifrån. I natt vandrar jag hem i den med förhoppning om att skrämma någon civil, ikläda dem min rädsla.

År 2010

Året började på Götgatan, på Ringvägen för att landa på Skånegatan. Ett hyggligt år. Har köpt två katter, blivit sambo och sett jävligt mycket bra band.

Årets film:

Ett riktigt svalt filmår. Kan inte minnas mer än tre, max fyra, filmer jag tyckt om. Bäst var Wes Andersons Fantastic Mr. Fox. Det enda som inte var Andersonskt med den var att Bill Murray var förklädd till grävling. Annars sitter musik, mise-en-scéne, humor och dialog som ett smäck. Väldigt rak, underfundig och bra Anderson film. Påminner till struktur lite om Bottle Rocket men Anderson krånglar inte till det som han kan ha en tendens att göra. Fem solar självklart (för att citera gamle Bengt Frithiofsson). Inception bör väl nämnas också. Den var riktigt bra – ur en underhållningskontext. Jag tycker inte att man ska gräva allt för djupt i den, för då är det mycket möjligt att det djupa vattnet är en ganska grund vattenpöl. Årets utan tvekan mest hypade film. Önskar att jag och Anton gjort ett top10 mest överskattade filmer under nollnolltalet inslag idag. Inception hade toppat listan.

Jag hade gärna sett Biutiful. Men den gick inte upp i Gävle. Och jag hade tänkt låta mamma och pappa bjuda mig på bio. Vilket så också skedde. Såg Änglagård 3 tidigare idag. Helena Bergström visar inte brösten… Sjukt besviken.

Musik:

Årets bästa konserter:

Hade egentligen tänkt göra en ambitiös top10-lista men det slopar jag.
Alla konserter nedan var riktigt bra!

Arcade Fire, Dalhalla
Moneybrother, Debaser
The XX, Debaser
Local Natives, Debaser
Jens Lekman, Hornstull Strand
Bear in Heaven, Hornstull Strand
MGMT, Berns
Fever Ray, Paris
Seabear, Berlin
Owen Pallett, Debaser
Vampire Weekend, Debaser
Beach House, Debaser
Ratatat, Debaser
Magic Numbers, Popaganda
Moneybrother, Mosebacke
Beach Fossils, Lilla Hotellbaren
Arcade Fire, München

Sämst/ Största besvikelse:

jj, Hornstull Strand
Hästpojken, Debaser
Casiotone for the Painfully Alone, Debaser (one man army, zzz. Forest som värmde upp var bättre).

Årets bästa låtar:

jj – Let Go
Korallreven – Truest Faith/ Loved Up
Owen Pallet – Tryst With Mephistopheles
Seabear – Lion face boy/ Fire dies down
Kendal Johansson – Blue moon
Arcade Fire – The Suburbs/ Suburban Wars/ Ready to Start/ Rococo/ Modern Man
ceo – Come With Me/ White Magic
Beach House – Zebra/ Walk in the Park/ Used To Be
Sleigh Bells – Straigh A’s

 

Årets album:

Plus allting annat jag glömt. Min riktiga skatt, bortom alla musikupptäckter, resor och filmer är Henrietta.
Weeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee….

Torsk på tallinn

Såg på Torsk på Tallinn idag, första gången på säkerligen sex, sju år. Bortsett från korta excerpter på youtube. Onekligen annorlunda känsla att se Paldiski efter att faktiskt ha varit där. Det var faktiskt rätt mysigt, mest beroende på sällskapet, men mest för att det inte var så jävla sunkigt som det utmålas i filmen. Men visst – det fanns hus som enkelt kunnat tagit plats i Motorsågsmassakern. Men ähh.. Skulle aldrig åka tillbaka dit eller till äckliga Estland.

Varför heter filmen ”på” Tallinn och inte ”i” Tallinn?

Äntligen Voddler

watchmen review