Girls Girls Girls

HBO equal success allt som oftast.
Girls, HBO:s senaste, ser på ytan ut att kunna vara något sådär likt en Judd Apatow-produktion. Girls är en JA-produktion och Judd Apatow equal success ibland. Sammantaget verkar här finnas verktyg för ytterligare en kvalitativ serie. Är detta en kvinnlig variant på How to make it in America månne? Det skulle glädja mig.

Tyra Banks, geniet.

Top Model är folkbildande. En vanlig episod hör det inte till ovanligheterna handla om en afroamerikansk brud i kort hår – ofta från Brooklyn – idogt söker efter konfrontatione, beter sig som en biatch (efter 118 säsonger med samma stereotyp börjar man känna igen Miss Brooklyn). So far so good. Det är underhållning, om än i 2D. Det är nu i programmet Tyra Banks – psykologen – kliver in i handlingen och levererar sina djupa sanningar om livet.
- Brooklyn
- yaoooooo
- Du sa att pappa din inte behandlade dig väl, tryckte ner dig. Hur fick det dig att må? Va?
- Inte bra, •tårar i ansiktet•
- Precis så känner sig Miss kristendom nu. Hur kul tror du det är?

Brooklyn fattar poängen och kliver ner från sin Biatchpiedestal.
Någonstans här börjar det gnagande surret i tv-rummet, om hur smart Tyra är. Man slutar aldrig att förvånas över intelligensreserven.

Nya serier att se

Det tog nästan sex år att se fem säsonger av The Wire. Jag såg första säsongen 2005, i gymnasiet hos mina föräldrar. Jag tyckte om det. Ville hoppa på säsong två. Men serien var svåråtkomlig och utan svensk text. Så serien föll i glömska. För tre veckor sedan började jag titta på andra säsongen. Det har gått tre dagar sedan jag såg sista episoden och jag befinner mig i någon sorts post-Wire dimma, en mix av melankoli och wow-känsla. The Wire, tillsammans med The Sopranos, är den bästa serien jag någonsin sett. Den pulvriserar kalkoner som Dexter, Entourage och True Blood.

De senaste dagarna har jag letat efter något värdigt att se, och valet föll på ”Sons of Anarchy”, som jag började titta på 2008 men lade ner. Jag vill minnas att någon jämfört det med Sopranos. Men hittills ser jag det inte. Det är för mycket action och för lite fördjupning av persongalleriet. Men det kanske kommer. Det är lovade, bra skådespelare. Nu måste de bryta av
pang pang med substans. Jag vet inte om jag valt SoA om jag haft möjlighet att välja. Jag saknar internet och den enda serien jag har på datorn var just SoA.

Jag har fått David Simon fäbless. Funderar på att spana in Treme och Generation Kill (som jag också sett piloten av, lol). Sedan ska jag ta upp Boardwalk Empire igen. Serien som på förhand hade allt men var ganska tråkig. Jag orkade sex episoder. Men med svensk text och en reboot kan det bli riktigt bra, eventuellt.

Vad. Ska. Man. Se. Egentligen?

År 2010

Året började på Götgatan, på Ringvägen för att landa på Skånegatan. Ett hyggligt år. Har köpt två katter, blivit sambo och sett jävligt mycket bra band.

Årets film:

Ett riktigt svalt filmår. Kan inte minnas mer än tre, max fyra, filmer jag tyckt om. Bäst var Wes Andersons Fantastic Mr. Fox. Det enda som inte var Andersonskt med den var att Bill Murray var förklädd till grävling. Annars sitter musik, mise-en-scéne, humor och dialog som ett smäck. Väldigt rak, underfundig och bra Anderson film. Påminner till struktur lite om Bottle Rocket men Anderson krånglar inte till det som han kan ha en tendens att göra. Fem solar självklart (för att citera gamle Bengt Frithiofsson). Inception bör väl nämnas också. Den var riktigt bra – ur en underhållningskontext. Jag tycker inte att man ska gräva allt för djupt i den, för då är det mycket möjligt att det djupa vattnet är en ganska grund vattenpöl. Årets utan tvekan mest hypade film. Önskar att jag och Anton gjort ett top10 mest överskattade filmer under nollnolltalet inslag idag. Inception hade toppat listan.

Jag hade gärna sett Biutiful. Men den gick inte upp i Gävle. Och jag hade tänkt låta mamma och pappa bjuda mig på bio. Vilket så också skedde. Såg Änglagård 3 tidigare idag. Helena Bergström visar inte brösten… Sjukt besviken.

Musik:

Årets bästa konserter:

Hade egentligen tänkt göra en ambitiös top10-lista men det slopar jag.
Alla konserter nedan var riktigt bra!

Arcade Fire, Dalhalla
Moneybrother, Debaser
The XX, Debaser
Local Natives, Debaser
Jens Lekman, Hornstull Strand
Bear in Heaven, Hornstull Strand
MGMT, Berns
Fever Ray, Paris
Seabear, Berlin
Owen Pallett, Debaser
Vampire Weekend, Debaser
Beach House, Debaser
Ratatat, Debaser
Magic Numbers, Popaganda
Moneybrother, Mosebacke
Beach Fossils, Lilla Hotellbaren
Arcade Fire, München

Sämst/ Största besvikelse:

jj, Hornstull Strand
Hästpojken, Debaser
Casiotone for the Painfully Alone, Debaser (one man army, zzz. Forest som värmde upp var bättre).

Årets bästa låtar:

jj – Let Go
Korallreven – Truest Faith/ Loved Up
Owen Pallet – Tryst With Mephistopheles
Seabear – Lion face boy/ Fire dies down
Kendal Johansson – Blue moon
Arcade Fire – The Suburbs/ Suburban Wars/ Ready to Start/ Rococo/ Modern Man
ceo – Come With Me/ White Magic
Beach House – Zebra/ Walk in the Park/ Used To Be
Sleigh Bells – Straigh A’s

 

Årets album:

Plus allting annat jag glömt. Min riktiga skatt, bortom alla musikupptäckter, resor och filmer är Henrietta.
Weeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee….

Epic fail i ESC

Anna Bergendahl går inte ens till final. Det är ingen underdrift att säga att jag är tillfredsställd. Hävdar fortfarande att Salem al Fakir gjort sig bättre. Medryckande låt, sätter sig på första lyssningen. Banal och enkel. Melodisk. Alla ingredienser förra årets vinnare, Alexander Rybak, hade.

Istället skickar vi en anonym semi-ballad som det tar tio lyssningar att uppskatta. Helt fel format. Men så länge det röstas och läggs vikt vid ”hur söta”, ”duktiga för att vara 17 år”, och helt utan verklighetsuppfattning och koll på konceptet kommer vi att missa finalen/ placera oss på femtonde plats.

Inter Campioni D’Italia!!!!!

Bäst i Italien. Bäst i världen!

Mors kommentar en minut in i norska Alexander Rybaks låt Fairytale sammanfattar vad jag försökt säga hela tiden..

- Jaha, och vad är det som var så speciellt med den här då?

- You tell me.
…
Inter Campioni D’Italia!!!!!

Never Content

Nästa anhalt: Southside, Zinkensdamm. Heja Newcastle!

Habibib…..

So fuckin ryanair to Paris över låten…

The Last Picture show

Just nu visas Peter Bogdanovichs The Last Picture Show, en av 70-talets allra bästa amerikanska art-housefilmer, och ikväll visas Curtis Hanson film-noir klassiker LA Confidential.

Ändock klagas det på utbudet. Folk älskar att klaga. Bara för att klaga.  Folk är idioter.

Radiotjänstens vara eller icke vara

Ett litet inlägg av stor substans i den varinfekterade debatten om att betala radiotjänst.
Radiotjänsten existensberättigande är en ständigt aktuell fråga att disktuera och reflekteral kring med olika infallsvinklar och kontexte. Att pynta upp 200 riksdaler, eller påstå att man ingen tv har.
Döma av inläggen på Flashback ljuger de flesta. Den allmäna synen på radiotjänst är att den är tämligen överskattad och ett omoraliskt sätt av staten att inkassera pengar. Samtidigt när SVT tidigare visat filmer av Francois Ozon, Pedro Almodovar och nu i dagarna visat två och en halvtimmes dokumentär om Marlon Brando följt av Storstadshamn och Linje Lusta samt fem gånger Jim Jarmusch är summan 200 lite jämförelsevis sett till timmarna njutning man får. Och detta är bara en promille av all kvalitetsfilm som visas.

Släktträff

Det här skulle (nästan) kunna vara en släktträff;

Att se det här är ungefär som att komma på morsan och farsan mitt i

Återigen dags att bege sig in i Sopranos sfären.